ajarkiewicz.

Jag är stolt. För att jag är här. I Norge. Inte främst över vad jag gör här utan mer av anledning att jag faktiskt tog några av mina kära ägodelar, kläder och annat nödvändigt och flyttade till Fredrikstad. Jag visste tidigt att jag ville hit men de som känner mig kan utan att ljuga säga att det inte betyder att så kommer det att bli. Men den här gången gjorde jag slag i saken. Det gör mig stolt!

Var steget lätt att ta? Låg det mycket tankar och funderingar bakom beslutet att flytta till grannlandet? Egentligen inte. Det var givetvis inte något som hände över en natt, men faktiskt över en helg kan man nästan säga. Vi var en helg här i Fredrisktad och saker och ting gick min och Linnéas väg. Vi fick ett jobberbjudande och skulle vara tillbaka här redan veckan efter i princip. Sen vet ju ni som har läst att efter det så fick vi verkligen visa prov på styrka, men inget gjort i onödan.

Att lämna familjen hemma. Jag ska absolut inte säga att jag trodde det skulle vara lätt men helt ärligt kan jag medge att jag inte alls trodde det skulle vara så svårt och kännas så mycket som det faktiskt gjorde och fortfarande gör tidvis. Jag var så uppe i vad som skulle ske, vad jag skulle möta att jag nästan glömde bort vad jag behövde lämna kvar. Kanske var det till en fördel just då, kanske var det undermedvetet? Jag minns fortfarande då det var dags att säga hejdå till familjen. Underbara mamma! Men hon gjorde det riktigt jobbigt för mig.

 

Dom första veckorna i det nya landet, allt var så nytt. Man var uppe i varv och nyfiken. Allt som skedde och allt man gjorde tog på krafterna. Dom första veckorna kom vi hem från jobbet runt 24.00, när vi inte jobbade fixade vi med allt som behövde fixas. Nästan den enda kontakten jag hade med familjen där hemma var via mail då och då. Jag minns det som igår, Linnéas föräldrar var hos oss på besök, Linnéa var glad och jag glad för henne. Vi åkte till Sverige för en matshoppingtur, då ringde jag hem. För första gången på tre veckor fick jag prata med dom. Vad kan jag säga, mer än att det var tårfyllt.

Innan jul hade jag det ganska jobbigt. Saknaden var stor. Det blev lite telefonkontakt och många mail och ännu mer skype! Att sen komma hem var underbart. Familjen och vänner!

Jag är här tillsammans med en vän men jag har några kvar där hemma. Vänner som jag tänker mycket på och som jag saknar. Vänner som förhoppningsvis inte glömmer mig och som finns kvar när jag kommer hem! Vänner som säger dom rätta sakerna och som peppar mig när jag behöver det. Jag vet också att med vissa har kontakten inte blivit så kontinuerlig som jag har haft förhoppningar om men det är absolut ingenting som skett medvetet och jag ska skärpa mig till max.

Oj, det här blev långt och jag slutar nu. Det här är bara en bråkdel av alla mina tankar och känslor. Mer kommer komma, det blev kanske inte som jag tänkt men läser ni så läser ni. Tack för det.

Nästa gång kommer jag bland annat att berätta varför jag tänker så mycket på pappa och varför vi sitter som fastklistrade framför tv:n när det är dags för fredstyrkan.



Nu ser jag fram emot vecka 8. Tisdag till Lördag. Mamma och Olivia. Lovely! ♥
/a.