Heartbeats
En snabbdusch klockan 17:10. Sen på cykeln till stationen-busstationen. För mamma och Olivia skulle anlända efter en ca 13 timmar lång resa. Mycket tråkigt hann hända på tågspåret mellan Linköping-Oslo. Många byten och stillastående timmar. Jag står och väntar, minuterna springer iväg. Jäkla bussar, alltid sena! Men sen ringer Olle, nu är dom nära förstår jag. Väldigt nära visade det sig, dom var framme. Men vart? Jag står ju här och ingen buss från Oslo har anlänt. Ingen mamma och ingen syster.
Så typiskt. Någon i ett nötskal? Jag står och väntar på busstationen medan mamma och Olivia står och väntar efter att precis stigit av tåget. Attans, på cykeln mot tågen!
Hur var det att träffa dom? Lovely! Jag har haft 4 riktigt bra dagar. Verkligen. Dom är underbara. Mamma har varit så snäll, så generös, så allt som hon är! Olivia, kul att få umgås med henne. Prata och göra saker som bra vänner och systrar gör. Jag berättar inte mer.
Familj, alla från stockholm ned till halmstad, Vänner & Bekanta, Posten. Alla! Tack för att ni läser vad jag har att berätta, tack för att ni tar er tid och skriver kommentarer! Det gör mig alltid lika glad!
Ta hand om er!
/a.
Everybody's gonna learn sometimes
Ibland kan jag undra, Vad gör jag här?
Det har inte alla gånger varit så lätt. Det har tidvis varit väldigt påfrestande faktiskt. Jag ska inte säga att jag har tvivlat men som ni vet så när man möter på motstånd är det lätt att sakna och längta till det trygga. (Och saknaden till familj och vänner påminner sig inte bara vid motstånd utan lite närsomhelst.)
Men sen tänker jag, Vem har sagt att det här skulle vara lätt? Vad lär man sig av det? Lätt och medgång genom allt? Hur ska man då växa som människa?
Under den gånga tiden har jag faktiskt lärt mig mycket! Inte bara om hur det kan vara ute i världen, hur man ska gå tillväga för att nå någon typ av framgång, om inte långsiktigt så för stunden. Jag har också lärt mig en hel del om mig själv och vad som verkligen betyder något för mig. Stort som smått. Känslor, händelser, upplevelser och annat som hemma, i den trygga, igenkännande vardagen möjligen skulle gå obemärkt förbi men som jag nu fått insikt om...
Ni ska också veta, det är viktigt, att jag trivs bra här. Jag ångrar ingenting! Jag lär mig massor! Och för var dag som går kommer jag närmare mitt mål.
Mazar e Sharif, Afghanistan. Jag har varit borta, här i Norge ett x antal veckor nu, från det att jag och Linnéa flyttade hit tills idag. Och vad vi än så länge vet kommer vi med stor sannolikhet att stanna, åtminstonde majmånad ut. Vi det läget har jag, vi varit borta i ca 8 månader. En ganska lång tid, men jag vet att jag får se familjen och alla efter det. Jag tänker ofta på vad som ska hända då, allt från grillkväll på altanen, kortspelskväll, picknick vid templet till härlig släktträff! Dit längtar jag. Men när jag kommer hem så kommer pappa inte att vara hemma. Han kommer befinna sig på Camp Northern Lights, Mazar e Sharif i Afghanistan. Han komme att tjänstgöra på fältpostkontoret i 8 månader med start i april/maj. Jag kommer sakna honom men jag är så sjukt glad för hans skull. Helt otroligt vilket äventyr han gett sig in på. Och hur passande har det inte varit att tv4 har visat fredsstyrkan på onsdagskvällarna nu i ett par veckor. Jag, vi, alla som sett har kunnat följa våra svenska militärer på deras uppdrag, precis där pappa kommer befinna sig. Jag är stolt och att han ser fram emot detta gör mig så glad, det här är han värd!
I väntan på mamma och lillasyster ♥
/a.
Taste the tears
Jag är stolt. För att jag är här. I Norge. Inte främst över vad jag gör här utan mer av anledning att jag faktiskt tog några av mina kära ägodelar, kläder och annat nödvändigt och flyttade till Fredrikstad. Jag visste tidigt att jag ville hit men de som känner mig kan utan att ljuga säga att det inte betyder att så kommer det att bli. Men den här gången gjorde jag slag i saken. Det gör mig stolt!
Var steget lätt att ta? Låg det mycket tankar och funderingar bakom beslutet att flytta till grannlandet? Egentligen inte. Det var givetvis inte något som hände över en natt, men faktiskt över en helg kan man nästan säga. Vi var en helg här i Fredrisktad och saker och ting gick min och Linnéas väg. Vi fick ett jobberbjudande och skulle vara tillbaka här redan veckan efter i princip. Sen vet ju ni som har läst att efter det så fick vi verkligen visa prov på styrka, men inget gjort i onödan.
Att lämna familjen hemma. Jag ska absolut inte säga att jag trodde det skulle vara lätt men helt ärligt kan jag medge att jag inte alls trodde det skulle vara så svårt och kännas så mycket som det faktiskt gjorde och fortfarande gör tidvis. Jag var så uppe i vad som skulle ske, vad jag skulle möta att jag nästan glömde bort vad jag behövde lämna kvar. Kanske var det till en fördel just då, kanske var det undermedvetet? Jag minns fortfarande då det var dags att säga hejdå till familjen. Underbara mamma! Men hon gjorde det riktigt jobbigt för mig.
Dom första veckorna i det nya landet, allt var så nytt. Man var uppe i varv och nyfiken. Allt som skedde och allt man gjorde tog på krafterna. Dom första veckorna kom vi hem från jobbet runt 24.00, när vi inte jobbade fixade vi med allt som behövde fixas. Nästan den enda kontakten jag hade med familjen där hemma var via mail då och då. Jag minns det som igår, Linnéas föräldrar var hos oss på besök, Linnéa var glad och jag glad för henne. Vi åkte till Sverige för en matshoppingtur, då ringde jag hem. För första gången på tre veckor fick jag prata med dom. Vad kan jag säga, mer än att det var tårfyllt.
Innan jul hade jag det ganska jobbigt. Saknaden var stor. Det blev lite telefonkontakt och många mail och ännu mer skype! Att sen komma hem var underbart. Familjen och vänner!
Jag är här tillsammans med en vän men jag har några kvar där hemma. Vänner som jag tänker mycket på och som jag saknar. Vänner som förhoppningsvis inte glömmer mig och som finns kvar när jag kommer hem! Vänner som säger dom rätta sakerna och som peppar mig när jag behöver det. Jag vet också att med vissa har kontakten inte blivit så kontinuerlig som jag har haft förhoppningar om men det är absolut ingenting som skett medvetet och jag ska skärpa mig till max.
Oj, det här blev långt och jag slutar nu. Det här är bara en bråkdel av alla mina tankar och känslor. Mer kommer komma, det blev kanske inte som jag tänkt men läser ni så läser ni. Tack för det.
Nästa gång kommer jag bland annat att berätta varför jag tänker så mycket på pappa och varför vi sitter som fastklistrade framför tv:n när det är dags för fredstyrkan.
Nu ser jag fram emot vecka 8. Tisdag till Lördag. Mamma och Olivia. Lovely! ♥
/a.
The sounds of silence
Funderar på om jag ska skriva ett seriöst inlägg där jag berättar om vad som har snurrat i mitt huvud dom senaste dagarna eller om jag ska vänta en stund till, till då jag har mer energi och lust. För just nu är jag så väldigt trött och förstår egentligen inte varför jag sitter vid datorn.
Dagen idag var en lång dag. Hela den gångna veckan har jag tänkt och grubblat varje minut som gått av mina arbetstimmar. Men inte fredagen den 8 februari. Istället har jag bara försökt överleva dagen. I ipoden fanns för dagen inte musik som fick mig att sväva bort i drömmar, minnen och grubblerier utan det blev en ljudbok som mor och far skickat mig, SAKNAD! Inget fel med det, utan det var allt annat som vägde in. Ingen energi, illamående och lägg där till innebörden av titeln. Men arbetsdagen fick sig ett slut och strax efter 3 cyklade vi hemmåt. Det gick oerhört lätt att cykla, kanske för att jag igår äntligen tog min kära cykel till en reparatör som fixade min punka som jag bråkat med i flera, flera dagar. Det var trevligt hos cykelkillen. Kanske att jag måste tillbaka för imorse råkade jag halvt om halvt försöra min sadel men vi får se hur det blir med den saken.
Okej, nästa gång tror jag att det blir att berätta, inte bara om vad jag gör här utan mer om hur mina tankarna går nu när jag befinner mig i ett annat land, ny stad med nya jobb. Tillsammans med en vän men många kvar hemma, familjen hemma på Lindbergsvägen, långt borta från den vardag jag är van vid men närmare drömmar och uppsatta mål, upp och nedgångar. Ett nytt kapitel i livet. Det finns mycket som jag kan berätta bara jag vill. Vi får se vad jag beslutar att dela med mig av.
♣ /a.
Starlight
Jag måste nog erkänna att jag inte riktigt har funnit balansen mellan att inte uppdatera för ofta ej heller för sällan. Att hitta den balansen är av många anledningar något jag ska jobba på.
Det var ett tag sen jag sist skrev men för den delen ska ni inte tro att inget av värde har hänt, snarare tvärtom.
Det största som hänt oss måste nog vara att vi nu har ett jobb att gå till. Vi har jobbat två veckor och imorgon börjar vår tredje. Vad är det då vi sysslar med kan undras. Företaget heter Sportmann och vad vi gör är att paketera det norska folkets klädbeställningar. Dom gör sina beställningar från en tidning och det är vår uppgift att se till så det dom beställt är det dom får hem, dvs rätt vara i rätt storlek och färg. Hur länge vi blir kvar där är inte bestämt och vare sig dom vill ha oss kvar eller inte har Linnéa och jag ett annat jobbförslag att ta ställning till. Vi håller på som bäst att överväger för- och nackdelar. Egentligen borde det inte vara ett så svårt val att göra men som alltid finns det om och men som stör. 
Sportmann är bara ett jobb av två. Vissa nöjer sig med en arbetsvecka på 5 dagar vår vecka består av 6. På lördagar jobbar vi nämligen extra på H&M i Sarpsborg. Vad ska man säga om det förutom att det funkar bra och vi värdesätter lördagskvällen otroligt högt och längtar alltid efter vår söndagsbrunch.
Vad har mer hänt som jag kan berätta? Jo, det har varit storm, på riktigt. Det kände vi av både till och från jobbet den gångna vecka då vi tar oss dit med cykel. Det har varit tufft och man känner sig rätt chanslös mot dessa starka vindar. Av någon anledning lyckades vi alltid få motvind, alla utom en eftermiddag på väg hem. Det var kraftfulla vindar men det var medvind och aldrig har det varit så lätt att ta sig hem, vi slog rekord och det utan att behöva trampa!
Vi trotsade även stormen på väg till ICA. Nyöppning av butik inte långt från oss. Och alla vet att nyöppning innebär smakprov och tillbud. Det kostade oss dock ett paraply. Över bron blåste det som värst och då vi inte var nära att blåsa ner i älven var vi halvvägs ute i vägen, men vi överlevde och vi hade det faktiskt väldigt roligt den torsdagskvällen.
För er som har orkat läsa så här långt kan jag beätta att jag bidrog till stödjandet av HIV/AIDS på min arbetsdag i lördags på H&M. FASHION AGAINST AIDS; H&M och designers har tillsammans med artister producerat kläder för att uppmärksamma AIDS. THIS MIGHT BE THE MOST IMPORTANT PIECE OF CLOTHING YOU'VE EVER HAD YOU HANDS ON. 25% av plaggets intäkter går bla. till "the worldwide hiv/aids education". Förutom att dela ut kondomer till de som köpte plaggen valde jag att själv köpa två linnen, främst för den goda sakens skull.
Jag har funderat mycket den senaste tiden. Fram och tillbaka. Det har varit mycket att tänka över och under en tid visste jag varken ut eller in. Jag tänkte på vad JJ föreslog eller kanske efterfrågade, av vad jag tänker i min vardag. Intressant och jag hoppas att jag inom en snar framtid har vuxit i mig själv och lättare kan formulera mina tankar i skrift för andra att läsa.
I slutet av förra veckan började jag skapa rutiner. Jag gjorde ett träningsschema där löpning och promenad ingår. När första löpturen var avklarad mådde jag så fruktansvärt bra. Det var verkligen vad jag behövde med ett huvud fullt av tankar och funderingar. Jag fann en favoritplats mitt i mörkret, högt uppe med utsikt över hela centrala Fredrikstad, den kvällen var det Stjärnklart! Jag älskar stjärnklart. Nästa gång hoppas jag på stjärnfall!
Klara, tack för uppdateringa. Det gillar jag. Lycka till med balträningar!
Olivia! Tack för att du ringer!
Lina! Hoppas på brev och tackar för samtal!
Malin, hoppas det var värt att läsa.
Tack till er som läst så här långt!
/a.
